Jag känner mig så jävla lurad. Hela tiden påstod du dig vara min vän, mitt stöd, mitt ledande ljus i mörker. Men allt var bara skitsnack. Jag trodde på allt du sa. Jag trodde på en framtid där du fanns med. Jag ville så gärna. Jag trodde verkligen att vi var bra vänner. Jag kunde prata med dig om allt. Du lyssnade och du gav alltid så bra råd. Jag kunde inte fatta det var sant. Att en kille faktiskt kunde vara så bra på allt det där utan att göra det komplicerat. Du var alltid så glad mot mig. Att vi var så långt ifrån varandra gjorde allt så mycket mer spännande. Du bodde i en annan del av landet, en helt annan plats. Bara tanken av dig gjorde mig på bra humör.

Sen kom dagen.. Dagen då vi hade bestämt att vi skulle träffas. Du lovade att du skulle höra av dig. Hela dagen var jag spänd. Varje sms fick mig att stelna till. Varje gång någon ringde slog mitt hjärta ett extra varv. Men aldrig var någon av samtalen eller smsen från dig. Jag tänkte att du skulle vara inne på msn och ha en vettig förklaring till varför du aldrig hörde av dig. Men inte ett endaste litet ljud från dig. Än idag undrar jag vad som hände. Vad gjorde jag för fel? Jag trodde så mycket på allt du sa till mig. Jag trodde på orden ''Du är som en lillasyster för mig'' och ''Är så glad att jag har dig''. Men allt var verkligen bara bullshit. Jag kommer aldrig kunna lita på en kille igen. Eller jo det kommer jag, men det kommer ta tid. Jag älskade dig, jag brydde mig verkligen om dig. Men inte fan fick man något tillbaka för det. Jag hade så fel. Fy fan för dig.