I min familj har kroppskomplex aldrig varit något stort. Min familj ser lite mull som mer att älska. Idag när jag stod och provade en bh inne i provrummet på Åhléns blev allt mörkt. Det var då jag omringades av sanningen. Jag har aldrig varit en person som jämt och ständigt påpekat att jag är tjock. Vilket jag heller inte är. Men ja, jag har gått upp i vikt nu under sommaren. Och jag mår inte så bra över det. Jag vet att självförtroende är viktigt och att många i min omgivning tycker om mig som jag är. Men jag vill också passa i alla kläder. Jag vill också kunna gå runt i en tajt tröja utan att känna att magen sticker ut. Jag vill också känna mig vacker. Så jag ser mig själv idag i spegeln är inget jag kan påpeka är vackert. Jag ser bokstavligt fördjävlig ut. Och tyvärr påverkar det också mina skolbetyg. Jag vågar inte visa mig i bikini framför hela årskursen när vi ska ha simning i skolan, vilket drabbar mitt idrottsbetyg. Jag vet fortfarande att jag inte är fet eller tjock. Men det hull jag har påverkar mig mer än ni tror. Jag ser det inte längre som mer att älska, jag ser det som något bara en latmask har. Jag vill också kunna känna att jag kommmer få en pojkvän som älskar både mig och min kropp. Jag vill också kunna känna att jag kan visa mig inför människor jag älskar. Men jag kan inte. Jag vill knappt kolla mig själv i spegeln längre. Det kanske låter som ett typiskt tonårsbeteende, och det kanske det också är. Men det drabbar mig hårt och det är inget som bara går att soppa under mattan. Det kommer slå tillbaka senare i livet. Jag vill lära mig att älska min kropp. Jag vill känna att träning på gymmet är kul oavsett om folk kollar åt ens håll. Jag vill känna mig smal och vacker. Jag vill kunna gå i kläder utan att få panik över att jag inte hittar en fin kofta att ha över det jag satt på mig. För utan koftan känner jag mig - fet.

Jag vill verkligen lära mig. Så jag ber alla mina nära och kära. Hjälp mig igenom det här.