Jag mår inte bra. Jag har jätte ont i magen. Jag känner en viss hunger, men så fort jag tänker ''okej, nu ska jag gå och äta'' så blir jag illamående och låter bli. Och då är allt fan inte okej. För jag äter i ur och skur annars. Jag har ingen ork kvar i kroppen, jag känner bara en oändlig sömnighet. Vill lägga mig och sova i flera år. Har jag lika tur som törnrosa så kommer min prins och räddar mig med en kärlekskyss.

Ska jag vara ärlig, så är kärlek det värsta som finns. Trots att det är så obotligt fint, så finns alltid sår som svider när man häller på alsolsprit *gillar min stavning jag gissade på*. Vill fråga, vill berätta, vill yttra mig om vad jag faktiskt känner för dig, men jag är en fegis.