Jag vet inte om det är en period jag har, eller om jag blivit psykiskt sjuk. I tre dagar jag har gråtit om kvällarna nu. Om vad? Om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt. Tårarna kommer liksom bara. Jag vet fan inte vad som händer. Det räcker med att jag lyssnar på vissa låtar så blir ögonen tårögda och som sedan rinner sakta ner för minda kinder. Igår kväll var det värst. Då grät jag så jag fick andnöd. Jag fick svårt att andas och börjat snora som en liten skitunge. Dom senaste dagarna har jag bara tänkt på hemska saker. Till exempel om min mamma skulle gå bort.. (Ja, nu kommer tårarna igen, toppen!) Jag skulle verkligen aldrig klara mig utan henne. Hon är den som stått vid min sida från den dagen jag föddes, och det är jag oändligt tacksam för. Hon är min bästavän, min mamma, mitt stöd när allt rasar. Jag älskar henne, och det kommer ingen någonsin kunna ta ifrån mig! En annan sak jag legat och tänkt på är *en viss person*, som jag aldrig får bort från mina tankar. Han har liksom bosatt sig där. Jag är inte ledsen över att han finns i mina tankar, utan att det gör mig så fruktansvärt suktad. Jag blir liksom.. tokig nästan! Jag behöver all kärlek jag kan få just nu. Inte ofta jag ber om det, men nu gör jag det. Jag behöver stöd på bergstoppen, jag behöver vänners närhet, jag behöver all kärlek som finns. Den kärlek jag helst vill ha.. är just den jag inte kan få. Blir nästan förbannad över det. Jag ska ha honom! Jag tänker inte leva mitt liv utan att ha honom! Jag har bestämt mig. Jag ska berätta för honom! Måste bara få ett bra tillfälle, då vi är ensamma och då han kan ta mig på allvar och han kan få prata utan att känna sig pressad. Jag älskar honom! Jag älskar alla mina vänner, jag älskar min mamma, jag älskar min släkt och min familj, jag älskar min säng, jag älskar mat, jag älskar sverige (trots äckel snön), jag älskar glass och jag älskar mitt liv. Det ända jag önskar mig nu.. är kärleken från en pojkvän..